Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där.

Alltså; ny adress:

Shortforcrazy.blogg.se

Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Kanske går jag även tillbaka eller fortsätter att skriva på båda.

Ja, nej, det gör ju inte det.
Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan starkt på att gå över till blogg.se, eller skarpt kanske det är.

Men ändå, jag är så efter på allt att jag inte orkar bry mig, orkar inte bli sur. Tar och blir depp istället, för det kan jag fan inte styra över. Ni vet hur det är, förlåt för att jag inte blev som systrarna, pappa... I helvete heller, jag har dragit ur sladden till min idiot-skylt. Jävlar i helvete om någon pluggar in den igen!

Jag har iaf över 50 GB på Ipoden, en sjuhelsike promenad det kommer bli!

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet.

Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste honor med bur kom ifrån. Laptopen är bara att glömma, den är fortfarande helt off. Den ska dock lämnas in nu när extern hårddisk finns på plats.

Men bloggandet som sagt. Ska jag vara ärlig funderar jag på att skaffa en gammal hederlig dagbok åt det mesta. Man vet ju inte vad man vågar säga eller skriva längre. Mediciner, psykosnära och skit. jag tror jag ligger på det torra ett tag.

Tänkte försöka ta och söka praktik nu, hos han Johan, på Hundstallet eller Kattstallet. Eller ja, volontär blir det kanske, får se. Eftersom min kurs i Litterär Gestaltning inte kom igång den här perioden så har jag lite tid över. Men med en ny dator så vette fan vad som blir av av den tiden.
Var på SKK's utställning idag. Två vuffsar som smälte mitt hjärta en bit. En jättesöt Yorkshireterrier från Värmdöbeslaget och en go Engelsk stratfordterrier, tror jag. Självklart måste jag vara med hundar igen, speciellt om jag ska få igenom det med att skaffa en diabetes hund. Och då inte en hund med diabetes. för den som kanske trodde det.

Men men, ska gå igenom lite bilder från pappas semester hos syster, på den otroligt förvirrade Facebook (Avril, kom igen?!). Och så behöver jag fortfarande hennes bloggadress, men något säger mig att jag kanske inte kommer att få den. I såna fall, skit samma.

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.

Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.

Konstatera 3) Reptiler och insekter och sånt dära är ju bara för sött ibland. En blir varm inombords. Dessvärre tog jag för ett tag sedan beslutet till att avliva snäckorna på det mest humana sättet i frysen. Jag grejar ju inte att ha färsk frukt och grönsaker i längden, och bara gröt blir trist även för den mest vane. Hanleon går numera med honorna. Ena honan har fått bitmärken, men eftersom värmemattor och kablar är så grymt svåra att få tag på till ett schysst pris så får det fungera ändå.

Konstatera 4) Likheter mellan motionscyklar, barnstolar och "aktiviteter" är plågsamt uppenbara - en får så jäkla ont i baken när en inte har testat på ett tag. Ja, så nu sitter en kudde och ett stycke kaninkoppel på cykelsadelhelvetet för att inte bringa fram ännu mera bitterfitta.

Konstatera 5) Den mest hemska julsnapsvisan måste vara "Slå tomtegubben hårt  glasen och låt han långsamt förblöda" .. Jag menar, jag gillar tomten.

Konstatera 6) Återigen, hur ska det nu gå utan dator när jag väl har lyckats komma igång med att rensa tankarn?!

Slutsats.

Håll allting inom dig och explodera, eller säg som det är och gå sönder i alla fall.

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest.

Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner.

För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.
Just nu vill jag gå ner, och seriöst, det finns nog inget som kan göras åt det. Äh, klart det finns. Jag är bara depp. Bara depp; så litet det låter när det kan förstöra hela världar.

Gladast just nu blir jag av min systers pokvän, han verkar få henne till att bli så lugn och snäll. Inga mera blåmärken, inge mera ärr.

Jag vill ha en pojkvän, och jag vill ha en bästa vän. För att jag inte ska för känslor för min bästa vän, och för att min pojkvän inte ska bli min bästa vän. Det är patetiskt, jag vet. Jag klarar mig nog bättre ensam. Skitsamma, vem vill veta i vilket fall som helst.

Em sticker till USA i morgon. Fyra år skall hon vara där. Hon kommer dock hem ibland. Synd att Niklas blir kvar här. Men han är snäll som sagt.

Fred-Fred är i Australien i en månad, jag är utan kontaktperson. Chip-Chip är i Nybro, jag hade väl kunnat få låna honom?

Jag gillar förresten min nya systemkamera en massa massa massa! :D

Sammanfattning av mig under de senaste månaderna; Jag är arg, jag är bitter, jag är inte mig själv. Anar ugglor i mossen om att det kan vara all denna metalmusik som jag numer har börjat lyssna på. Och de där orden. Visa aldrig någon räddsla, visa dig aldrig svag. Jag lyssnade på det, dumt nog, och jag tog åt mig. Ett tag slutade jag nästan att prata. Och jag gjorde det dumt jävla nog för att försöka komma närmare, i helvete heller. Jag är hellre hatad för något som jag inte är, än att vara osynlig och ickeomtyckt för den jag är, låter det rimligt?

Vem fan bryr sig...

Jag tänkte säga att riktigt kärlek är att vilja det bästa för den andre personen, oavsett var det sätter dig. Det finns en liten kille nu som jag tycker om mer än allt annat. Kotten. Önskar att han var min egen, så ego är jag.

Men du vet, det går ju inte. Tycker iofs om Lill-Emil också, även om han sparkas.

Ärligt talat så tycker jag nog om alla förutom mig själv. Men mitt ansikte ljuger inte...

Av någon jävla anledning så har Easy, Faith No More, fastnat på mitt huvud. Det skulle vara en låt som riktigt gjorde ont, betyder det att jag har hittat rätt då? Fast jag tror inte det. Det finns inget som en enkel söndagsmorgon. Skillnaden mellan att fly och att gå, det är att man inte springer som gående.

Min dator är fortfarande paj, och inte fan finns det någon back-up på den nya externa. Hur fan ska jag kunna skriva utan dator?! Skriva noveller för hand är inte det enklaste ur redigeringssyfte.

Nej, nu kallar magen. Fått en remiss nu iaf. Kanske är jag dödligt sjuk, det vore något. Bli alltid en massa jävla uppståndelse när nått sånt händer.

Jag har varken ork, tid eller vidare lust till att gå igenom de senaste dagarna just nu, tänkte kila iväg till en Ceasarsallad innan jag och mamma ska in och se Rickard Wolff.

Men jag tänkte bara berätta att jag just ringde upp han Christian eller Christer eller vad han nu hette (jag kan inte läsa hans handstil så vidare bra). Var lite rädd att det bara var något jag hade inbillat mig, att numret inte skulle existera eller så, men det var på riktigt.

Han skulle ge mitt nummer vidare till någon Johan, han som håller i teatergruppen, som i sin tur skulle ringa upp mig. 

Det var ju på det viset att när jag och Salomon satt på Torget igår så började våra bordsgrannar att prata lite granna med oss.
Tydligen verkade de ha något problem med något, den ena hade blivit dumpad och allt vad det var. Men vi skålade och pratade lite allmänt skit och det var riktigt trevligt.

Han som satt bredvid mig, som inte var han i telefonen, han knackade mig på axeln när Salomon var iväg och sa åt mig att kolla på ansiktsuttrycket som Christian (vi kan kalla honom så, det var vad det lät som när han svarade i luren) skulle få av deras "stänkare". Han sa något om att det var starkt, varpå Christian grinade rätt illa och tryckte på tinningarna. Den andra killen (min smak, helt klart!) tittade lite på mig. Samboca och Tequila, blandat med en jävla massa Tabasco, sa han till mig. Herrejävlar! Fy faen vad det måste kännas. Rena misshandeln rakt mot strupen. Det var nära att jag sa det, men lät bli.

I alla fall, vi pratade lite till och från om både det ena och det andra. Bland annat om Magnolia. Vilken film alltså! Blev påverkad något så grymt. Jag pratade för mig själv, givk omkring i lägenheten och grät, skickade en del konstiga sms också.

Christian gillade Magnolia, men det gjorde inte den andra. Då sa han Christian, något som jag inte vet var en pik åt den andra eller inte, att han och jag hade mycket mer liknande filmsmak.

De började prata om någon dikt i Fyra bröllop och en begravning, att den var bra och att de alltid grät när de såg filmen. De pratade om vem författaren är och tittade frågande på mig. Jag svarade med Lucy Sullivan (nu i efterhand såg jag ju självklart att så var inte fallet, Doh!) men att jag inte var säker. Jag fick beröm över att jag kunde det (vilket jag inte kunde, igen) och att jag var så bra på att lyssna och höra i allt väsen. 
De skulle vidare på en fest och undrade om inte Salomon ville med och reda upp deras problem dit de inte var inbjudna, mest på skämt, men det var ändå ett roligt förslag; "Vi betalar taxi".
Innan de skulle gå frågade Christian mig om jag tyckte om att spela teater, jag svarade att jo, det gör jag, men att jag knappt har spelat något alls. Han sa något till den andra om att jag borde passa bra in "med Johan", varpå den andra höll med.

"Du verkar kunna det där med att agera, du är bra på det. Vill du spela teater och sätta upp en pjäs?". WOW! Jag har alltid velat spela teater, men aldrig riktigt vågat på egen hand, men så sent som igår morse tittade jag på olika kurser. Bara helt otroligt, så jävla bra!
Jag fick hans namn och nummer på baksidan av ett kvitto, en "önskan" om att ha en fortsatt trevlig kväll och att jag skulle höra av mig, och en vänlig klapp på axeln.

Så fort de hade gått exploderade jag i glädje, vilket en del personer fick erfara :p, och har sedan dess gått ikring med teater i alla tankar. Att vara eller icke vara teaterspöke. Att vara, definitivt!

SÅ OTROLIGT JÄVLA GRYMT! :D
Han såg mig och han gillade det, wihoo!

Och jag vågade ringa! Det här kommer definitivt bli en stor grej, jag bara känner det.

Utöver det så får jag åka till Jönköping. JAG FÅR! För bra för att vara sant, ändå är det sant. Det finns ett par stycken som vet hur mycket jag skriker över det med, heh.

Men nu måste jag iväg, jag är sen, jag är sen. 

 Jag har pastavattnet och pastan på spisen nu, men en par rader hinner jag nog med att skriva innan det kokar över.

Jag var som tidigare nämnt med mamma idag. (Mamma som förresten fick min bloggadress idag, så nu kan hon följa mig på avstånd också. En får tänka sig för lite vad som skrivs; jag är inte vidare pigg på att dra igång ytterligare en almost polisrazzia.) Vi stack till Vällingby och införskaffade ett par riktiga walking-skor till mig; verkligen inte jag. Men efter  en översenskommelse är det sagt att jag kommer att få tusen blänkande silvermynt för varje kilo jag tappar. Mor min vet med sig hur svårt jag har för att komma igång med något när jag helt och hållet saknar motivation och kraft för det, men med en sådana kosing som "belöning" är jag inte den som är den och säger nej. Tro nu inte att det var mitt förslag, för det var det inte. Med nya pjuk inhandlade är alltså utmaningen igång på allvar.

Tänkte även försöka knåpa ihop ett par egna hantlar, man tager vad man haver.

Men med tanke på hur mina matvanor har varit under den här sommaren så har jag nog redan tappat ett par kilo. Men det är bara trevligt, jag känner mig faktiskt redan piggare och nästan lite friskare. Jag har inte tagit siesta på månader nästan. Förut såg mitt dygn ut som så att upp vid en 10.00 cirkus. Iväg till lokalen, hemma vid en 14-15. Sova. Upp igen någon gång mellan 17-20. Försöka greja mat och allt efter behag, sängdags kring 00-01. Helgerna minns jag inte annat av en att dem spenderades tillsammans med Emil.
Nu är det väl upp kring 11.00 om jag har grejer på schemat, annar när jag vaknar, vilket kan bli när som helst, och i säng allt mellan vanligen 01-05, vanligast blir nog 03. Vid 02 kan jag ibland få ett ryck av att fixa i ordning värsta brakmiddagen med grillat. vanligast blir en yoghurt eller lite fil under en hel dag, så länge ingen annan ser till att jag får i mig ordentlig mat. Sovtiderna och matvanorna ser förstås mer rimliga ut när jag är på besök hemma eller hälsar på släkten.

Nu kom jag ifrån det där med dagen med mamma, typiskt.
När jag hade fått mina skor (jag började faktiskt själva turen med att äta, så det så) så var det någon knatte till mammas jobbarkompis som också skulle ha ett par. Jag vet inte riktigt varför det blev våran sak att fixa, men det hade något med saknaden av bil att göra tror jag. Ett par gräsliga DIF-dojjor skulle knatten ha. Ändå mer förvånande var att kassörskan sken upp som en sol när hon såg dem, tydligen köper alla bara AIK-varianten. De hade självklart ingen ryggsäck till mig heller, jäkla typiskt! För en ryggsäck är en bra start när man ska försöka komma igång med studerandet igen. Min gamla är fin, men den börjar sjunga på sista värsen. Och eftersom alla som känner mig någolunda har koll på att min ryggsäck eller väska eller vad det nu är jag har brukar väga ett par kilo, så kan det vara en bra idé att införska en hel. Vad jag saknar Markus kommentarer och min varje gång han vägde min ryggsäck i lokalen. Om det inte vore för att det gick så galet till, då skulle jag nästan gå tillbaka och dumpa över tyngden på honom bara för att.

Efter det kollar vi efter ett par korta jeans till mig, men då höstkollektionen redan har kommit en bit på vägen så blev det inga nya pärlor till mig.

Vi gick den typiskt tjejiga vägen istället och fixade en ny bh. En vit sådan, riktigt snygg. Och med något gelégojs inuti. Jag gjorde tydligt klart för hon som hjälpte mig att jag INTE vill ha en ny bh där bygeln efter några månader plöstligt går av och försöker sprätta upp mig. Det hade hon aldrig hört talas om. Men då var det tydligen så att det är handtvätt på ALLA Twilfit's bh:ar (Twilfit! Det kan förklara varför Kappahl  i Köping inte har min vanliga sort.), något som jag inte var medveten om. Men man måste för tusan kunna använda en vanlig tvättmaskin att tvätta i utan att Edward Sissorhands  i bygelformat försöker hugga dig mellan revbenen!  Jag hoppas verkligen att denna variant är snällare. Jag får stå ut med handtvätt och skavsår på fingrarna.

Vi åkte hem i värsta regnskuren och åskvädret, det var riktigt förtjusande. Åtråvärt näst intill. Jag hade helst velat hoppa ur mitt i gatan och hoppa i vattenpölarna och smekas av regndropparna, men det fick vara. Tydligen skrämde åskan och blixten mamma en del, och sen var hon inte så pigg på att bli blöt.
Vi åkte hem till mig och diskade och grejade. Eller mamma diskade och grejade, jag pratade av mig om allt mellan himmel och helvete istället, och så kilade jag ner till affären och köpte vitvinsvinäger  hade till den där röran som Maggis hade, den som skulle dra till sig alla flugor, men som inte verkar locka mina små bananflugor något så värst mycket.

 Sen läste hon mitt senaste blogginlägg, jag visade den andra bloggen och vi pratade om hur lika varandra vi är.

Vi pratade lite om Iced Earth-spelningen, om Ledin-splningen som vi missade och att vi ska försöka börja göra mer grejer tillsammans, som att gå på teater. När vi var på Donken tidigare så pratade vi lite om Robban. Siba-Robban ska börja plugga till socionom på Ersta-Sköndals högskola. Det är ju där Fontänhuset ligger. Där Ann gick, dit jag vill och där jag hade mitt övergångsarbete i i alla fall några veckor. Vi ska höra om han eventuellt vill bli min ledsagare, han är en trevlig prick som jag tyckte bra om redan tidigare. Det blir väl kanske lite svårt med den där polisen som Ann hade hittat då, men det löser sig på något sätt. Det vore ju kanon om Robban vill, vi verkar ju bevisligen ha liknande mål. Plus att jag kanske kan få en resekompis till Fontänhuset. 

Och jag har tillslut fått gitarrhelvetet förresten. Äntligen!

Observera att det står gitarrhelvetet och inte karlhelvetet.

 När mamma skulle ge sig av fick jag en himla lust till att hyra lite film. Med Star Wars i tankarna skjutsade hon ner mig till filmbutiken.

Vilken jäkla kass butik! >.<

Första prion på att hyra hade som sagt Star Wars, men de fanns självklart inte inne. Tillsammans med Star Wars var även Gökboet och The Commitments. Inget där heller. Vad i helvete?! Innan mobilfan dog han jag dock beklaga mig över det för Uutela. Men det slutade ju självklart inte där, nej, varför skulle det göra det när det kan bli värre. Inte en enda skymt av Simpson's The Movie, återigen, vad i helvete?! Ingen Bam Stoker's Dracula heller. Letade lite bland humor och hittade av någon konstig anledning Shakespear In Love, äntligen en som jag ville ha. Då kom jag på att jag ville ha, En midsommarnattsdröm. Fanns inte, of course. Hittade någon vid namn Magnolia som jag aldrig tidigare har sett, så jag tänkte att va fan, jag chansar. Kom på att Daniel hade nämnt Chocolate. Fanns inte. Som tur var så hade de Monster, den enda utav dem som jag frågade om som faktiskt fanns. Men med sju dagars lånetid kändes tre filmer lite mesigt. så det blev två till. En drama vid namn Possession, handlar om två litteraturforskare som blir förälskade i varandra (Aaron Eckhart och Gwyneth Paltrow, Gwyneth som förresten är med i Shakespear In Love), och Keeping Mum, en komedirulle med Rowan Atkinson. Allt som allt fem filmer, fem Refresher's och tjugo stycken sådana dära tefat med surt pulver inuti.

Ett litet plus för tefaten, men ett stort minus för att de saknade i stort sett alla de filmer som jag ville ha. Men kör till för att jag är medlem och fick billigare, samt att det är sju dagar i lånetid.

Men nu ska jag kolla film, vet inte vilken, och äta min ljuvliga pastasallad som jag fick gå ifrån för att göra klart.
Några rader blev en hel massa.

Filmtajm!

Spice Girls, jag vet, men håll med om att det är en söt rad.

Jag glömde att skriva ett par rader om mammas födelsedag. Jag hittade tillslut ett förkläde åt henne. Jag visste att det var vad jag ville ge henne, förutom konsertbiljetter som jag inte hade råd med eller lyckades hitta till någon passande konsert, men det var attans så svårt att hitta. Till sist hittade jag ett på Hemtex, som enligt Ziggy var helt gräsligt men som mamma som tur var tyckte mycket om. Ljust säckvävsbrunt (snyggt namn på en färg :p) med gröna och vita, tror jag, prickar på. Till det fick hon ett kort med gula rosor och texten "Hjärtliga gratulationer" på. "Grattis på födelsedagen Kära mamma, Kram Charlotte" hade jag skrivit inuti. Något säger mig att det där med kära betydde en hel del för henne.

Jag har insett att jag inte kan klandra mamma för att hon aldrig tidigare har sagt att hon älskar mig, vad jag minns,  med undantag från de senaste två åren eller liknande, när jag i min tur inte har sagt till henne att jag älskar henne. Det har jag börjat göra nu, men dessvärre vid lite fel typ av tillfällen. Att pappa aldrig har sagt det är en annan femma, han är fortfarande skyldig mig en ursäkt! Vilket påminner mig om att jag inte har skrivit klart det som jag började skriva om pappa; det kommer.

Men i alla fall. Det var riktigt trevligt att fira mamma. Jag och systrarna, pappa och mammas två vänninor. Jag trodde att halva släkten skulle vara där, men det känns som att de undviker oss mer och mer. Vi har inte haft ett enda födelsedagsfirande med hela mammas släkt! Med hela mammas släkt menar jag mormor och morfar och moster och morbror med familjer. Så var det alltid förut. Jag är besviken på dem för att de inte kan vara med och fira någon enstaka gång ibland. Mormor och morfar kom varken till mitt firande eller mammas. Nu vet jag att jag är inrutad i det där med firanden, jag vill att de ska se ut helst lika dana ut från år till år, men så blir det aldrig.
Men det var på ett sätt skönt att vi var så få. Kräftor och Emelie's underbara vad-det-.nu-var-tortilla-grejer. Jag och Johanna ensamma med pappa, medans de andra satt tillsammans vid det lite större bordet. Och visst ja, mormors syster var där också.

Jag var snäll och bjöd på Malibou till kaffet och rulltårtan, men det var visst bara jag och mamma som ville ha. Jag börjar inse att jag och min mor är rätt så lika varandra, om man bortser från vissa intressen och musiksmak, även om jag kan lyssna på det som hon lyssnar på, men i smyg.
Det var en trevlig kväll, vi satt ute på verandan, riktigt skönt var det.

Johanna konstaterade snabbt att hon gillar Uutela - Be aware of the Simpson's :p Jag tog ett par kort på henne. Så fort hon sätter på sig brajjerna (Jag har lärt mig att det heter så nu ;p) och börja posera framför kameran utbrister hon i ett "Uutela the little one", något som på sin ursprungliga plats inte riktigt uppskattades tror jag. Hon sa också att jag borde bli tillsammans med honom eftersom att hon redan gillar honom, men det ska jag nog ligga lite lågt med.

 Sov över hos mamma den natten. Dels för att jag inte ville åka hem själv, men också för att jag ville stanna kvar ett tag. Spendera lite kvalitetstid med systra mi. Den yngre av dem vill säga. Vi kollade på Beck, stackar'n berättade att hon inte ens skulle våga spela in en sådan film, att hon skulle "skita i brallan av att gå på ett sånt där ställe" - det är inte många coolingar som erkänner det. För hon är en cooling, systra mi. En jäkligt kaxig sådan.  Men jag gillar'na ändå. Hon är en utav anledningarna till varför jag fortsätter försöka och sträva framåt, det är inte bara Kotten. Det betyder mycket för mig att ha i alla fall en syster som aldrig har slagit mig och psykat mig så pass som Emelie gjorde. Johanna må ha retat och jävlats med mig, men hon har aldrig fysiskt slagit mig som Emelie gjorde. Sen blev Emelie också den bästa utav oss. För att jag gav mig, för att jag utvecklade rädsla för min egen syster? Jag vet inte. Hur skulle du känna om din lillasyster seriöst säger åt dig att hon önskar dig ett liv på gatan? Gud vete vilka syner jag har haft om det. Men hon är lugn nu, även om hon snäser ibland. Vi kan till och med gå på bio tillsammans. Nu är jag inte längre rädd för henne. Jag har utvecklat en styrka som hon inte har. En som pappa inte kan se, självklart.

Den kvällen klarade jag av att, tillsammans med Johanna, sitta i Den Där Sängen. Den som alltid ger mig ångest. Jag blev nog lite väl stark just då. Erkände, sa och frågade saker som jag kanske inte borde ha gjort.  Den natten kände jag mig för första gången på länge HELT ensam, där fanns inte ens en själ eller ande närvarande. Den natten somnade jag gråtandes. Med ångest ut i fingrarna och en värkande halspulsåder som jag helst ville snitta upp. Men jag lät bli. Jag slutade höra av mig och försökte oroligt och otåligt somna. Det gick tillslut. 

Blev väkt av Johanna och TV:n runt tio, elva morgonen efter. Mamma var på jobbet och Emelie var tack och lov ljuvligt frånvarande. Vi käkade frukost, spexade en del, packade hennes resväska, körde singstar (Vi lyckades aldrig lista ut vem som vann eftersom det förbenade spelet envisas med att vara i svartvitt), kollade på ösregnet och fixade käk. Jag lyckades blöta ner hennes redan blöta pyjamasbyxor ändå mer när jag skulle hänga dem på tork. Men jag svär att jag inte hade den blekaste aning om att det skulle börja spöregna, för det var faktiskt fint när jag hängde upp dem.
Fasen, jag saknar henne!  Nu är hon på Öland med mormor och morfar. De frågade inte ens om jag ville följa med. Men jag kan ta't. Åtminstånde så kan jag låtsas som det. Men både jag och mamma vet att jag är usel på att låtsas också.

Pappa kom och skjutsade henne till flygplatsen och mamma gjorde mig sällskap hem. Vi hann prata en hel del faktiskt. Hon lär sig lite mer om mig för varje samtal vi har. För tro inte att hon vet hur jag funkar bara för att hon är min mamma. Men hon lär sig och jag tillåter henne. Det är skönt att prata av sig med henne. Få prata av sig med någon annan än Daniel. I alla fall om just det. Men tro fan att vi glömde gitarrhelvetet. Men vi ska som sagt, som i förra inlägget, ses imorgon igen. Jag kanske skulle ta och bjuda på en fika?

Jag skulle inte tänka så mycket ikväll, men det är skönt att få skriva av sig. Skall ta tag i den andra bloggen nu. Sedan ska jag hoppa in i duschen och kanske komma i säng någolunda i tid.